Dizza

Början på veckan började segt. Ville låta Dizza främst vila från spåret, och det ska vi nu ta i tu med inför tävlingen. Ska testa med att backa lite och se om det är jag som haft för bråttom (igen...) .

Tyson älskar spår, och hade nog helst bara kört spår om han fått.. det där med lydnad när matte inte fattar ett dyft kan man vara utan... Så T hade jag kunnat köra spår flera ggr per dag och det hade nog bara gjort honom ännu mer taggad hehe.

Men så var matte också helt utmattad och behövde få en paus. Mkt vila på soffan blev det. Till tisdagen då jag insåg att jag skulle vara med på månadstävlingen på Skurups Bk, min hemmaklubb.

Så i tisdags efter jobbet körde vi liiite träning, men inte mkt. Onsdag däremot blev det direkt efter jobbet lite tränat hos Eva på plan innan vi körde hem för att byta om.

Påbörjade framförgåendet; att hon skulle lära sig att inte dra så in i attans. Och jäklar vad min prinsessa är smart. 2-3 ggr så fattade hon att gå låååångsamt (i hennes värld) är faktiskt bra enligt matte. Men nu blev det liiite tveksamheter från o till, så jag visste att detta inte var en säker poäng längre. Körde ett par apporteringar och de ser bättre och bättre ut. Ingångarna tragglade vi lite, bättre än förr men än inte helt perfekt alla ggr.

Nåja, till klubben och mötte Jenny där en timme innan det skulle börja. Körde en budföring, bara för att testa fullt avstånd den här gången. Inga problem, nu var hon mer fokuserad på vart hon skulle och jag visste mer vad jag skulle tänka på.

Apporteringen? Näää matte, usch vad äcklig... den är ju BLÖT! Så det var bara att hiva fram stora artilleriet a la rosa gris (dizzas favvo). Nu j-ar var motivationen högre att ta apporten även om den var äcklig. 25-öringen trillade ner hos matte.

Sen fick T komma ut o leka lite. Dizza fick ha tråkigt i bilen till tävlingen skulle sätta igång.

Vi var 3 ekipage i lägre-lydnaden.

Dizza gick fint, men inte lika bra som i söndags, så det blev färre poäng: 239,5 p tror jag det blev.

Det blev en vinst för Dizzelizz och mig!! Yihoo

På kvällen blev jag uppringd av Robban från klubben som frågade om jag kunde tänka mig och ställa upp i klubbens lag i Regionmästerskapet (5 klubbar totalt) i tvåan. Nja.... efter många om och men gick jag med på det, efter att han lovat att inte skjuta oss om det gick åt fanders, då vi inte är färdiga för tävling.

Fredagen tränade jag, Monica o Madde på Skurup. Madde körde igenom sin Colt inför dagens appelltävling som kommer gå lysande. Han gick jättefint och svarade bra på Maddes krav!! Håller tummarna! För spåra, det kan han. Matte ska bara hålla ihop i lydnaden.
Monica körde vidare med Reja och jäklar vad hon insett att hon har en bakdel och jobbade jättefint. Liiiite taggad var hon, men jag tyckte både matte och Reja skötte sig riktigt bra. Hoppas nu hon anmält sig till fler tävlingar!

Dizza körde jag igenom 2:ans moment för att se ungefär hur vi låg till.
Rutan körde hon riktigt fint. När det blev "bara" ok, så var det givetvis en matte som stod o sov... suck... att jag aldrig lär mig.
Inkallning med ställande... host host. Ibland blir det bra, ibland inte lika bra... tihi. När hon gjorde en riktigt fin en, så stoppade vi där. Bra minnesbild hoppades jag på inför kommande dags tävling.
Läggande under gång... ja vad ska jag säga. Annat än 10 p finns inte när hon gör det.
Fria följet var hon ngt "svajig" i, så jag fick säga till henne och då blev det bättre. Det är typiskt de första 20 metrarna det kan hända, sen brukar hon fokusera bättre. Ska jobba vidare på det.
Apporteringen fortsatte jag med grisen som belöning; o det har blivit en helt annan fart i det! Bra, nu ska det hålla i sig o bli bättre.
Hoppet älskar hon så det behövs inte tränas. Hon tränar själv på det. (tittar på mig, rusar till hindret, hoppar o sätter sig o tittar på mig : visst är jag duktig!!)

Lördag

Vi var 6 ekipage totalt i 2:an. En som jag träffat tidigare på flera tävlingar; Mariana med en ursöt rottistik. Hon skulle oxå tävla 2:an.

Här är resultaten:

Platsliggande: 10 p

Fritt följ: 9p Kommentar: vx position vid ngt tillfälle. PRYDLIGT! (Kände att hon jobbade kanon idag, och tyckte hon var värd 9.5 men jag är nöjd ändå)

Läggande: 10 p

Inkallning med ställande: 7 p Kommentar: steg vid stå, tempo in (Jag, mitt pucko, stod o väntade på att tl skulle säga kommendera, vet inte ens vart jag fått det ifrån... så jag sa det sent, hon tog några steg och sen blev trav in till mig...MITT FEL!!)

Sändande med ställande (rutan): 10 p (Shit pommesfrites!! Kanonfint gjorde hon det!)

Apportering: 9 p Kommentar: sned i avslut ( inte ens avdra för tugg eller omtag; yihooo!!! det börjar bli bättre!!)

Fritt hopp över hinder: 10 p

Fjärrdirigering: 5 p Kommentar: flera kommandon vid sitt (jag stod som förstummad när hon låg stenhårt o absolut inte tyckte hon skulle sitta.... "ser du hur fint jag ligger, matte?!" detta gör hon sååå kanonfint annars och ja, jag har tränat med folk ståendes flaxandes bakom. Nåja, hem o fundera)

Helhetsintryck: 10 p Kommentar: SNYGGT. TREVLIGT EKIPAGE.

Summa: 179 p

Vi vann klassen, jag o Dizza, med få poäng över Mariana o rottisen. Vi var visst rätt så redo. Grejen är bara att jag vill ha tätt på 10-mässigt i allt innan jag känner mig helt redo. Men det blir väl till att anmäla sig till en officiell tävling nu då... bara träna liite till innan det. Ska ju först oxå avklara lägre spår-tävlingen.

Flera kom efteråt och gav jättesnälla o fina komplimanger till vår insats. En sa; snygg uppvisning!! Jag blev helt generad, juh... Sen kom han som dömde månadstävlingen och sa att det såg jättefint ut och att vi kommer att komma långt. Jag blir så himla glad.
Lite roligt var det oxå att domaren som sa att jag o T inte skulle komma ngnvart och att jag var arrogant och nonchalant var där, dömde tack o lov inte min klass (då hade jag inte ställt upp).
T kommer visst komma ngn vart, men jag kan säga att hennes opedagogiska kommentarer sårade mig djupt och det är orsaken till att jag inte tävlat med T på 1½ år. Jag tappade självförtroendet fulltständigt. Har hört från fler som "råkat ut för hennes inte-så-pedagogiska kommentarer, så jag är definitivt inte ensam.

Som domare, i min mening, ska man tänka på vad man säger och hålla inne med de elaka kommentarerna. Även om du tycker att ett ekipage inte "kommer att komma ngnvart", håll det för dig själv för det stjälper mer än det hjälper.
Och vad vet du vad vi har för ambitioner?!
Det är viktigt att komma ihåg att vi är bara människor som har bra och dåliga dagar och även dåliga tävlingsnerver... vilket jag hade den dagen jag blev kallad det ena och det andra.... men inte frågade hon om det. icke...

Tusen tack till Madde och Monica som kom o stöttade mig. Kändes tryggt o skönt med er vid planen!! Tack.

Storebror Tyson fyller 4 år idag! Hurra hurra hurra!



Lekfarbror Tyson

Hittar inte vappebilderna på Tyson, så dessa får duga tills vidare.

Vill börja med team Elin & Nixa, hoppas det är ok Monica :-)

I lördags åkte jag o vovvarna till Göteborg för att heja fram Elin o Nixepix till ett guld i spår i USM. Ja, det har ju alla förutsättningar till det, inget snack om det.

Vid 10-tiden någongång, ringer Elin o berättar att de kommit runt spåret... öh, surprise, tänker jag. Hi hi. Klart de kommer runt spåret!! Och med 9,25 för upptaget och fullpott i spåret ledde dem inför uppletandet.

Jag kom fram till Gmbk en timmer före uppletandet skulle börja. Elin var nr 3. Nixa jobbade på bra, men lyckades inte reda ut det sista föremålet inom tiden, men hon var alldeles i närheten. Det blev 7 p för uppletandet. Så inför lydnaden ledde dem med 3 poäng, men ändock fortfarande en ledning.


Älskar matte?? Va, näää då... bara alldeles jättemycket :-)

Inför lydnaden var jag inte så nervös, för jag har ju sett deras lydnad innan, och jag kunde inte tänka mig att någon skulle kunna slå dem på fingrarna i det.

Fria följet, ja jisses... jag hade gåshud, så stiligt var det. Om jag någonsin får ett så fint fritt följ med Dizzelizz så kommer jag flyta på moln..

Så här fint ser det ut:



Men, då händer det som inte "får" hända... Nixa, som aldrig tjuvar, rusade tvärsäker mot matte innan inkallningen skett. Så idag bestämde hon sig för att göra det mer spännande för oss åskådare och ; tjuvade...

Nu satt vi som på nålar... tjejen innan Elin, med en schäfer från Schax's kennel, var väl den som kunde hota Elin o Nixas guldchans...

Resten av momenten såg oxå fina ut och hon fick bra poäng på det. Vad sägs om 10 i krypet...
Och det förstår man när man ser detta:


Kan man vara lägre..

Och så skallet, så här farlig kan en Nixepix se ut:



De efterföljande ekipagen flöt lite ihop, då jag satt o höll tummarna för Elin o Nixa.

Vid den inofficiella prisutdelningen så blev Nixa o Elin så här glada:


Yey!!! Matte, där ser du! Vi klarade det!

Och sist men inte minst, en bild på Prince som blivit en stor kille:



Förresten, Elins Jon var oxå med o charmade med en Staffe... kanske nästa hundras i familjen?



Ännu ett bildbevis:



------------------

Så till fredagens begivenheter!!

Jag o Dizzelizz skulle ha tävlat i 2:an, men en viss episod söndag/måndag satte stopp för det.

Stöveldamen Dizza

Så vi tog det som en utflykt och för att heja på framförallt Monica o Reja. Jenny hängde oxå med för att kolla.

Här är hennes ena bc Peak.



Monica har jag försökt banka in i huvudet att hon faktiskt kan och är riktigt duktig och att det ser hur trevligt ut som helst när de är på plan eller i spårmarkerna. Reja är en hejjare på att spåra, svårt att lura henne om inte omöjligt.

Och äntligen så kanske, kanske insåg Monica fakta; att de faktiskt är duktiga och framförallt KAN!!

Resultatet: snygga 179 p och en femteplats av måånga deltagare!! Grattis Monica!

Här är några bilder på de tu:


Reja charmtroll laddar upp inför uppvisningen.


Vilken kontakt!!


Hopp!

Ev kommer fler bilder på de andra deltagarna i USM bruks senare.. men inte just nu.

Ja, som några läst så försvann Dizza och här kommer historien:

Jag blev utkallad på jobb när jag var på sista dagen av lägret. Jag skulle även jobba tidig fm på måndag, så jag o E kom överens att det lättaste är bara att låta vovvarna sova i lugn o ro på pensionatet isf att hämtas kl 23 för att åka tillbaka kl innan 6 på morgonen. Sagt o gjort.

Jag somnade vid midnatt och blev uppringd kl 01.07 av Eva. Förstod direkt att nåt var fel.

Dizza är borta! Svaret jag fick ekar fortfarande i mitt huvud. Jag slängde på mig kläder medan jag pratade i tfn och J flög oxå upp o drog på sig kläder o rusade ut till bilen med mig. Jag körde som en mindre galning till pensionatet för att börja söka efter henne.

Det som hade hänt var att Dizza o Tyson hade släppts ut på gården för en sista kissepaus. Dizza hade dock dragit med en j-a fart direkt från dörren och sedan försvunnit. Antagligen stack hon efter något vilt, har ingen annan förklaring, och sprang så långt att hon inte hittade tillbaka.

De hade letat i en kvart innan hon ringde mig, när hon insett att Dizza antagligen inte kommer tillbaka direkt.
Jag ska säga direkt att visst reagerade jag på att de släpptes ut utan att vara kopplade när det är mörkt, vilket jag själv inte gör om det inte är inhägnat.
E mår självklart oxå riktigt dåligt över det som har hänt och det kommer aldrig att hända igen, så det är ingen idé att fortsätta hälla salt i såren. Så därför kommenterar jag inget mer om det. Jag är bara glad att Dizza återfanns i livet.

Åter till händelserna... Jag ringde polisen direkt för att anmäla henne försvunnen och fick vänta 40-45 (!!!!) min innan jag kom fram. Helt otroligt. Första tjejen som skulle tagit anmälan kopplade mig vidare... intelligent fiskpinne.

Vi satte oss i bilen och började köra söderut och lite runt på småvägar för att stanna då och då och kalla på henne. Men ingenting hände. Jag tyckte hela tiden jag hörde något, men ingenting hände.... Vi körde så i timmar. När de började ljusna lite så åkte vi till T-borg för att köpa något att dricka och äta, men jag kunde inte få i mig något. Vi körde även hem till mig för att kolla, men ingen Dizza. Detta är iofs några mil bort, men man hoppas ju alltid.
Skrev ett inlägg i Aktiv Hund om att hon var försvunnen, så  folk kunde ringa om de såg henne.

Sen ut igen för att söka vidare. Vi började igen vid pensionatet, för att söka oss vidare runt om. Stannade o frågade folk vi mötte gående och i bil. Ingen hade sett henne.

Sen kom en ljusning vid åttatiden på morgonen. En kvinnlig polis ringde och sa att de fått in ett tips om Dizza, eller troligtvis henne.
Var? Jo, vid Vellinge södras påfart till E6:an mellan Malmö o Trelleborg!! Jag tryckte på gasen och styrde mot Vellinge. När vi var på väg ringer en man och säger att han sett henne oxå, denna gång vid Eskilstorps Ängar, som är vid Vellinge Norra. Så vi fortsatte direkt dit, då han sa att hon verkade mkt stressad o vilsen och inte velat ta sig närmare henne. Vi kom dit 10-15 min efter han sett henne, men ingen Dizza. Jag gick långa sträckor och kallade, men ingen Dizzelizz....

Efter en stund började hoppet sina igen... Vi körde vidare på småvägarna söder om E6:an. Men ingenting nytt. E och M var också ute och letade, och Allan hjälpte till på natten. Jag ringde Thomas Wiman, som jag hade haft på lägret för att höra om han hade några tips som jag inte tänkt på osv. Han som jag trodde att Dizza låg i skugga och återhämtade sig o vilade sig, då det var 30 grader innan lunch. Och det var inte så troligt att hon skulle börja röra sig igen förrän det blev svalare. Och han föreslog, som jag tänkte, att stanna i närheten av den sista tips-platsen och invänta fler tips. E hade snackat med de flesta på den vägen hon setts på och gett mitt nr ifall de såg henne.

Jag kunde inte sluta leta. Jag körde hem J för att stackarn skulle få sova. Han hade ju inte samma adrenalin-påslag som jag hade. Jag kände ingenting av trötthet och jag vägrade sluta leta förrän jag hittade henne. Jag tänkte ändå att eftersom jag inte hört något så är hon troligast vid liv.

Jag var bara livrädd för vad som skulle hända henne när det blev mörkt igen, om hon inte kom till rätta innan det...

Under dagen ringde jag folk som jag bad ringa dem de kände i Vellingetrakten för att hålla ögonen öppna, och många ringde och erbjöd sig komma o hjälpa till. Jag ville dock inte ha för många som gick o ropade på henne, om det skulle stressa henne. Sen ville jag samla ihop oss som letade och göra upp en plan för hur vi skulle använda de som anmält sin vilja att hjälpa oss på bästa sätt.

Jag hade pratat med Mia (Mallekraft) innan och hon hade föreslagit att jag skulle låta Tyson skälla, för han lät som han brukar göra, medans jag säkerligen inte lät så lugn som jag brukar. Så jag åkte sakta omkring med rutorna nere och sa skall få ggr till Tyson, och han var inte nödbedd utan skällde gladeligen och lite småyl inemellan *ler*. Plutten hade ingen aning om varför matte bad honom skälla, men ifrågasatte inte det...

Jenny dök upp efter jobbet och Allan oxå. E var oxå ute. Vi träffades vid Janstorp och stod o pratade ihop oss.

Vid 19-tiden ringde telefonen o ett nr jag inte kände igen. Jag svarade o de underbara orden var det första jag hörde:

Vi har hittat din hund!

Jag ropade in tyson i bilen och hoppade snabbt som tusan in i bilen. Fick veta att hon var vid Eskilstorps Ängar, där hon sist hade setts. Hon var dock inte fast utan de höll koll på henne och ville inte stressa henne mer. Jag körde som en illbatting dit, för att få samtal igen där han sa att hon börjat röra sig mot den vägen vi kom ifrån, jag vände snabbt som fan. Släppt av E vid en äng på vägen dit och körde vidare till den vägen vi kom ifrån.

Och där: såg jag min underbara Dizzelizz.!! Jag stannade 200-250 m från henne, för att inte skrämma henne med bilen.
Jag hoppade ut och ropade glatt (antagligen ngt hysterisk...) på henne. Hon stannade till och man såg hur hon försökte behandla informationen. Man kunde se hur stressad hon var. Hon stod stilla ett tag, men sen började hon till min fasa springa vidare.
Jag ringde Jenny direkt och förklarade var hon var medans hon körde åt det hållet. Jag stod, i min värld, i evigheter innan Jenny ringde och sa:

JAG HAR HENNE!!! Kör snabbt hit var mitt svar! Var är du? frågar Jenny. Jag svarar: här. Självklart för mig, men inte så självklart för Jenny.... förvirrad? jag? nää- Hon fick så beskrivning för att kunna hitta mig.

Jag skrek av lycka! Min prinsessa lever och kommer snart till mig. Jag ringde Allan o sa att Jenny hittat henne.

Jenny kom sen med bilen o jag rusade till henne. Och det var med fasa jag såg Dizzas ögon som var fyllda av stress. Det var först när jag kom närmare som hon kände igen mig och överöste mig med mallehångel och kläng!! Åh vad underbart det var!!! Vi satte oss på vägen och mös. Lite, lite vatten fick hon. Ville inte att hon skulle få magomvridning eller nåt, så det blev små mängder i taget.

Hon haltade kraftigt och var mkt stel i kroppen. Det visade sig när jag kollade av henne lite snabbt att hon hade slitit ner framtassarna helt i botten med 2 cm i diameters sår. Alla trampdynorna var slitna, men framtassarnas var värst. Men annars såg hon "rätt ok" ut. Inga sår eller tecken på skador utöver det.

Efter 15-20 minuter så var Dizzas blick helt och hållet som vanligt. Glimten i ögat var tillbaka även om hon var trött. Såå skönt. Jag hade redan innan bestämt för att köra till veterinär för att få smärtlindring och ev vätskeersättning och allmän koll av henne innan vi åkte hem.
Djursjukhuset i Malmö... jag säger bara att vi mer eller mindre vände i dörren, j-a puckon som jobbar där... Iom att hon inte verkade uttorkad så beslöt jag mig för att vänta till vi kom till en vettig veterinär dagen efter.

Väl hemma tvättade jag såren och smorde in det jag kunde. Dizza fick även lite uppsvälld mat innan vi gick och lade oss.
Hon hade redan återhämtat sig så pass att hon verkade rätt pigg och glad. Galenpannan!

Hon var totalt ute på rymmen i 19 timmar....  Gissar på att hon sprungit 3-4 mil. Fågelvägen från var hon stack är det ca 2 mil till där vi fann henne.

Och jag kan berätta att hon redan efter veterinärbesöket och med skor på framtassarna var för pigg för sitt eget bästa. Hon skuttade in på appellplanen och försökte busa upp Tyson. Men även hon insåg att hon var rätt stel i musklerna än... men hon fick matte att le. Jag lär ha problem att hålla henne lugn nästkommande vecka... pust.

Jag vill avsluta att tacka alla som hört av sig via tfn/sms/gästboken och hållit tummarna/erbjudit sig hjälpa och som ringt runt till vänner o bekanta i närheten!! Tusen tack!! Det värmer i hela kroppen av den värme vi mött!! Det finns verkligen inte ord för hur tacksam jag är! Ingen nämnd, absolut ingen glömd!

Och till er som hjälpte mig hålla mig lugn, hålla ögonen öppna efter D, som körde omkring och letade under dagen med mig: tack!

Elin, du fick mig att störttjuta när jag fick sms:et att du skulle komma o hjälpa hitta Dizza på tisdag om vi inte hittade henne under måndagen. Du, som ska tävla USM med Nixapixa på lördag, var så osjälvisk o var villig att lägga träningen åt sidan för en dag för oss! Nu blir det mkt roligare, då vi kommer o hejjar fram er istället!!

Kram på er alla därute!!


Lekfarbror Tyson o klättermusen Dizza

Dizzelizz

Ibland finns det andra saker som får prioriteras än att sitta och blogga... Jo, det är faktiskt så.

Och så har det varit i mitt liv. Jag har fixat i huset, och har velat ha en del saker gjorda innan jag ska börja jobba igen. Och imorgon börjar jag jobba. Färdig? Nope, man blir nog aldrig riktigt färdig i ett hus *dagens sanning* 

Nåja, här är en del av bilderna jag tog på lägret:


Instruktör Bengt o hans Birgitta


Bengts guldklimp Imax i uppletande


Imax har bara ögon för husse


Vaddå lång tunga??


Kerstins Exi i uppletande


Malins Lista.. fullt ös medvetslös


Lista, en hund med glimten i ögat


Anette's charmtroll Luna


Kunde inte låta bli.. skön grimas :-)


Sara's "lånehund" Martini


Tyson fick också gästträna ibland!


Dizza i fullt ös till matte. Fotat med min kamera av Malin (tack!!)


Jajemän, jag fångad på bild!


Mirjams charmtroll Coffee


Imax-sonen Vozz, Christer o Evas familjemedlem

Nu fick jag nog med alla vovvar som deltog i vårat gäng... fler bilder kommer

Over and out!

Ut o jobba igen... hihi

Inom kort period så har 3 goda vänner fått ta det jobbigaste beslutet en hundägare måste ta någon gång...

Att ta de orden i min mun fasar jag för: låt min bästa vän få somna in.. Och jag har fällt tårar för vad de gått/går igenom...

Här kommer en "tribute" till mina vänners bästa vänner.


Fotograf: Laila Berglund
Vega o Darius delar leksak...

Eva; jag lider med dig o vet hur mycket Vega beyder för dig! och det var på tok för tidigt...

Hon var din följeslagare, vän, valp-polisen, den som lyssnade till ditt hjärta o dina känslor, den som fick dig att skratta även i en kris.. ja listan kan göras lång! Hon var speciell och hade flera rävfarmar bakom varje öra. För de påhitt hon kunde hitta på skulle göra Emil i Lönneberga avundsjuk *ler*

Och jag vet att ingen hund kommer att fylla hennes plats, för hon var "one of a kind". Även om hennes huvud vägrade ge med sig, så sa kroppen ifrån... Och det gör mig ont att veta att det värker i dig av saknad. Hon kommer alltid att finnas i ditt hjärta. Er tid tillsammans var alldeles för kort...

Vi kommer alla sakna Vega's framfart på Lövdala.

------------------------------


Nina o Cassie
Fotograf: Åsa Pelli

Nina.... Jag vet att Cassie fått leva en händelserikt o lyckligt liv med galna matte :-)

Du har alltid satt Cassies behov först. Så även nu... även om det gör ont. Men som du lovat dig själv o henne; hon skulle aldrig få lida. Och det gjorde hon inte, när jag träffade henne hade hon alltid ett leende i ögonen. Världens charmigaste boxertjej!
Hon fick leva ett långt o lyckligt liv. Intill det sista så lekte hon fullt ös, medvetslös. Och som du sa, Nina. En boxer hoppar i graven, så lever dem!
Cassie, vet jag, avgudade dig och njöt av varje sekund av sitt liv vid sin mattes sida. Hon är nu din skyddsängel och håller ögonen på dig från sitt rosa moln där uppe. När du känner ett nyp i örat, så är det Cassie som pratar med dig.




-------------------------------------



Barbie
Fotograf: jag själv.

Jenny.... jag har inga ord för vad du gått igenom. Det gör ont i mig när jag tänker på vad du och Barbie gått igenom.

Barbie var full av liv och lust och en massa bus. Jag ler bara jag tänker på den spritt språngande galna, härliga hund som Barbie var. Det gick inte att annat än le eller skratta i hennes närhet. Och hon log med hela sin kropp. Hon lämnade ingen oberörd. Och vilken arbetslust!! I mina ögon, och i många andras vet jag, hade hon blivit en lysande räddningshund, men tyvärr blev det inte så. Ja, hon hade blivit bra på vad som helst matte o Barbie hade företagit sig. Vilket team!

Och just för att Jenny kände sin träningskamrat/vän så gott, så kände hon att Barbie inte mådde bra. Hon såg något i hennes ögon och i hur hon förändrades och visste att något inte stämde. Efter många turer, tyvärr hos "fel" veterinär till en början, så fick hon svar på vad hon befarade. Barbie hade ont, och det var inget som kunde rehabiliteras/opereras.

Jag fick ett sms av Jenny som skrev att hon skulle låta Barbie somna in. Jag stod på jobbet och ögonen fylldes med tårar. Detta önskar man inte ens sin fiende. Jag kan inte ens börja förstå hur ont det måste göra för Jenny...  Barbie blev bara 2 år... livet är orättvist ibland.

Jenny, jag vet att du saknar "damp"-Barbie.... men hon ler mot dig från himlen och är överlycklig över den roliga tid hon hade med dig!! För en mer påhittig matte finns nog knappt. Ingen hund har tråkigt vid Jennys sida, och jag är imponerad hur väl hon förstår sig på hundar. Jag önskar jag hade hälften av den talang du har, Jenny.





/Kram

Jeanette

I väntan på en hantverkare som skulle komma och kolla på taket för ev jobb så tog jag ut galningarna på promenad. Det regnar inte och man kan se solen genom diset.

Båda sprang som kalvar på grönbete och jag fick skratta en hel del åt dem.

Så här ser Dizza ut som oftast på promenaderna:



Jajemän, med bara rumpan upp i vädret och huvudet djupt ner i grop för att leta möss... galenpanna.



Vad händer när vi strax är hemma? Jo, matte säger klättra till Dizza. Och hon skjuter iväg som en kanon och upp i ett träd!!!! Jag menade en vägskylt som ligger på marken, som hon klättrat fram o tillbaka över o även suttit på när vi varit på tidigare promenader.

Jag började asgarva och fumlade efter min iPhone för att premiärfotografera med den.

Så här såg Dizza ut i ett träd:

Och då ville ju inte Tyson vara sämre, och vips så var han uppe i trädet.

"shit, vilken bra utsikt det var här!!!"

Mina sötnosar vet när matte behöver ett extra skratt.

Vi trallade vidare hem och nu ska jag iväg och handla lite mat och märgben.

Over and out, for now...