Min älskade Tyson.... jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för allt jag lärt med genom åren med honom.
Vissa lärdomar har varit genom tårar o förtvivlan, men framförallt med ett leende på läpparna och med varmt
hjärta. Denna kille lämnade sällan någon oberörd.
-
Det känns otroligt tomt och sitter nu, trots snart 3 månader sen han fick somna in, med tårar i ögonen o det känns
som knivar i hjärtat av saknad... Mitt stöd och min tröst genom allt vi gått igenom under åren. Känns så frustrerande och orättvist att just han inte fick leva ett långt liv utan skador.
-
Den underbara känsla det var att framförallt spåra med Tyson. *ler* Han var helt makalös i spåret, och det var en njutning att gå där bakom honom o låta honom leda mig genom spåret. Jag kunde alltid lita på honom. Det var inte ren tur att just han var en av 2 utav 11-12 startande som kom runt spåret med alla pinnar i ösregn och stormvindar upp till 23 m/s. Åh, han älskade verkligen att spåra... han blev helt överlycklig när han insåg att vi skulle ut o träna, och då framförallt spåra. Jag fick även höra att han spårade som en gud av instruktörer, o gissa om jag blev stolt över min T. Att inte bara jag tyckte det, utan andra såg oxå hans storhet.
-
Jag kan skriva hur mkt som helst om denna underbara hund, som jag har känt vrede och förtvivlan över många ggr, men jag skulle aldrig, aldrig önska bort dessa år med honom. Han har satt ett stort avtryck i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma denna varelse, och kommer heller aldrig ha en sån hund igen.
-
Jag saknar fortfarande de där mjuka pussarna i ansiktet för att kolla om jag verkligen inte var vaken än..."åh, du är vaken?!!!" och en schäferviftning på svansen med glada ögon.
Och den där yl-sången han körde så fort han tyckte det gick för lång tid innan jag hade svarat när telefonen ringde...*saknar*
-
Han fick somna in efter konstaterat akut diskbråck, inte ens 6 år gammal... Jag valde att inte operera honom då han hade pålagringar i höfterna och c/d på höfterna. Även om han var välmusklad så hade de förtvinat de månader han hade fått gå i vila... och vad hade då hänt med höfterna? Även pålagringar i ryggen som börjat vandra uppåt.
Jag är evigt tacksam att "husse" Allan följde med mig på Tysons sista resa och stöttade mig i beslutet att låta vår älskling somna in. Tusen tack, Allan! Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig i det tillfället.
Här kommer några bilder på Tyson...
'
'
Jag har även en bild på Tyson när han fick sitt sista spår samma dag han fick somna in, men det finns
i min mobil, och jag inte fört över den.. men jag kan berätta att hans lycka över att få spåra var obeskrivlig
och jag grät hela spåret som han så klart gick klockrent trots morfinplåster...
Jag kommer alltid att sakna dig, Tyson....
