Dizza

Ja, som några läst så försvann Dizza och här kommer historien:

Jag blev utkallad på jobb när jag var på sista dagen av lägret. Jag skulle även jobba tidig fm på måndag, så jag o E kom överens att det lättaste är bara att låta vovvarna sova i lugn o ro på pensionatet isf att hämtas kl 23 för att åka tillbaka kl innan 6 på morgonen. Sagt o gjort.

Jag somnade vid midnatt och blev uppringd kl 01.07 av Eva. Förstod direkt att nåt var fel.

Dizza är borta! Svaret jag fick ekar fortfarande i mitt huvud. Jag slängde på mig kläder medan jag pratade i tfn och J flög oxå upp o drog på sig kläder o rusade ut till bilen med mig. Jag körde som en mindre galning till pensionatet för att börja söka efter henne.

Det som hade hänt var att Dizza o Tyson hade släppts ut på gården för en sista kissepaus. Dizza hade dock dragit med en j-a fart direkt från dörren och sedan försvunnit. Antagligen stack hon efter något vilt, har ingen annan förklaring, och sprang så långt att hon inte hittade tillbaka.

De hade letat i en kvart innan hon ringde mig, när hon insett att Dizza antagligen inte kommer tillbaka direkt.
Jag ska säga direkt att visst reagerade jag på att de släpptes ut utan att vara kopplade när det är mörkt, vilket jag själv inte gör om det inte är inhägnat.
E mår självklart oxå riktigt dåligt över det som har hänt och det kommer aldrig att hända igen, så det är ingen idé att fortsätta hälla salt i såren. Så därför kommenterar jag inget mer om det. Jag är bara glad att Dizza återfanns i livet.

Åter till händelserna... Jag ringde polisen direkt för att anmäla henne försvunnen och fick vänta 40-45 (!!!!) min innan jag kom fram. Helt otroligt. Första tjejen som skulle tagit anmälan kopplade mig vidare... intelligent fiskpinne.

Vi satte oss i bilen och började köra söderut och lite runt på småvägar för att stanna då och då och kalla på henne. Men ingenting hände. Jag tyckte hela tiden jag hörde något, men ingenting hände.... Vi körde så i timmar. När de började ljusna lite så åkte vi till T-borg för att köpa något att dricka och äta, men jag kunde inte få i mig något. Vi körde även hem till mig för att kolla, men ingen Dizza. Detta är iofs några mil bort, men man hoppas ju alltid.
Skrev ett inlägg i Aktiv Hund om att hon var försvunnen, så  folk kunde ringa om de såg henne.

Sen ut igen för att söka vidare. Vi började igen vid pensionatet, för att söka oss vidare runt om. Stannade o frågade folk vi mötte gående och i bil. Ingen hade sett henne.

Sen kom en ljusning vid åttatiden på morgonen. En kvinnlig polis ringde och sa att de fått in ett tips om Dizza, eller troligtvis henne.
Var? Jo, vid Vellinge södras påfart till E6:an mellan Malmö o Trelleborg!! Jag tryckte på gasen och styrde mot Vellinge. När vi var på väg ringer en man och säger att han sett henne oxå, denna gång vid Eskilstorps Ängar, som är vid Vellinge Norra. Så vi fortsatte direkt dit, då han sa att hon verkade mkt stressad o vilsen och inte velat ta sig närmare henne. Vi kom dit 10-15 min efter han sett henne, men ingen Dizza. Jag gick långa sträckor och kallade, men ingen Dizzelizz....

Efter en stund började hoppet sina igen... Vi körde vidare på småvägarna söder om E6:an. Men ingenting nytt. E och M var också ute och letade, och Allan hjälpte till på natten. Jag ringde Thomas Wiman, som jag hade haft på lägret för att höra om han hade några tips som jag inte tänkt på osv. Han som jag trodde att Dizza låg i skugga och återhämtade sig o vilade sig, då det var 30 grader innan lunch. Och det var inte så troligt att hon skulle börja röra sig igen förrän det blev svalare. Och han föreslog, som jag tänkte, att stanna i närheten av den sista tips-platsen och invänta fler tips. E hade snackat med de flesta på den vägen hon setts på och gett mitt nr ifall de såg henne.

Jag kunde inte sluta leta. Jag körde hem J för att stackarn skulle få sova. Han hade ju inte samma adrenalin-påslag som jag hade. Jag kände ingenting av trötthet och jag vägrade sluta leta förrän jag hittade henne. Jag tänkte ändå att eftersom jag inte hört något så är hon troligast vid liv.

Jag var bara livrädd för vad som skulle hända henne när det blev mörkt igen, om hon inte kom till rätta innan det...

Under dagen ringde jag folk som jag bad ringa dem de kände i Vellingetrakten för att hålla ögonen öppna, och många ringde och erbjöd sig komma o hjälpa till. Jag ville dock inte ha för många som gick o ropade på henne, om det skulle stressa henne. Sen ville jag samla ihop oss som letade och göra upp en plan för hur vi skulle använda de som anmält sin vilja att hjälpa oss på bästa sätt.

Jag hade pratat med Mia (Mallekraft) innan och hon hade föreslagit att jag skulle låta Tyson skälla, för han lät som han brukar göra, medans jag säkerligen inte lät så lugn som jag brukar. Så jag åkte sakta omkring med rutorna nere och sa skall få ggr till Tyson, och han var inte nödbedd utan skällde gladeligen och lite småyl inemellan *ler*. Plutten hade ingen aning om varför matte bad honom skälla, men ifrågasatte inte det...

Jenny dök upp efter jobbet och Allan oxå. E var oxå ute. Vi träffades vid Janstorp och stod o pratade ihop oss.

Vid 19-tiden ringde telefonen o ett nr jag inte kände igen. Jag svarade o de underbara orden var det första jag hörde:

Vi har hittat din hund!

Jag ropade in tyson i bilen och hoppade snabbt som tusan in i bilen. Fick veta att hon var vid Eskilstorps Ängar, där hon sist hade setts. Hon var dock inte fast utan de höll koll på henne och ville inte stressa henne mer. Jag körde som en illbatting dit, för att få samtal igen där han sa att hon börjat röra sig mot den vägen vi kom ifrån, jag vände snabbt som fan. Släppt av E vid en äng på vägen dit och körde vidare till den vägen vi kom ifrån.

Och där: såg jag min underbara Dizzelizz.!! Jag stannade 200-250 m från henne, för att inte skrämma henne med bilen.
Jag hoppade ut och ropade glatt (antagligen ngt hysterisk...) på henne. Hon stannade till och man såg hur hon försökte behandla informationen. Man kunde se hur stressad hon var. Hon stod stilla ett tag, men sen började hon till min fasa springa vidare.
Jag ringde Jenny direkt och förklarade var hon var medans hon körde åt det hållet. Jag stod, i min värld, i evigheter innan Jenny ringde och sa:

JAG HAR HENNE!!! Kör snabbt hit var mitt svar! Var är du? frågar Jenny. Jag svarar: här. Självklart för mig, men inte så självklart för Jenny.... förvirrad? jag? nää- Hon fick så beskrivning för att kunna hitta mig.

Jag skrek av lycka! Min prinsessa lever och kommer snart till mig. Jag ringde Allan o sa att Jenny hittat henne.

Jenny kom sen med bilen o jag rusade till henne. Och det var med fasa jag såg Dizzas ögon som var fyllda av stress. Det var först när jag kom närmare som hon kände igen mig och överöste mig med mallehångel och kläng!! Åh vad underbart det var!!! Vi satte oss på vägen och mös. Lite, lite vatten fick hon. Ville inte att hon skulle få magomvridning eller nåt, så det blev små mängder i taget.

Hon haltade kraftigt och var mkt stel i kroppen. Det visade sig när jag kollade av henne lite snabbt att hon hade slitit ner framtassarna helt i botten med 2 cm i diameters sår. Alla trampdynorna var slitna, men framtassarnas var värst. Men annars såg hon "rätt ok" ut. Inga sår eller tecken på skador utöver det.

Efter 15-20 minuter så var Dizzas blick helt och hållet som vanligt. Glimten i ögat var tillbaka även om hon var trött. Såå skönt. Jag hade redan innan bestämt för att köra till veterinär för att få smärtlindring och ev vätskeersättning och allmän koll av henne innan vi åkte hem.
Djursjukhuset i Malmö... jag säger bara att vi mer eller mindre vände i dörren, j-a puckon som jobbar där... Iom att hon inte verkade uttorkad så beslöt jag mig för att vänta till vi kom till en vettig veterinär dagen efter.

Väl hemma tvättade jag såren och smorde in det jag kunde. Dizza fick även lite uppsvälld mat innan vi gick och lade oss.
Hon hade redan återhämtat sig så pass att hon verkade rätt pigg och glad. Galenpannan!

Hon var totalt ute på rymmen i 19 timmar....  Gissar på att hon sprungit 3-4 mil. Fågelvägen från var hon stack är det ca 2 mil till där vi fann henne.

Och jag kan berätta att hon redan efter veterinärbesöket och med skor på framtassarna var för pigg för sitt eget bästa. Hon skuttade in på appellplanen och försökte busa upp Tyson. Men även hon insåg att hon var rätt stel i musklerna än... men hon fick matte att le. Jag lär ha problem att hålla henne lugn nästkommande vecka... pust.

Jag vill avsluta att tacka alla som hört av sig via tfn/sms/gästboken och hållit tummarna/erbjudit sig hjälpa och som ringt runt till vänner o bekanta i närheten!! Tusen tack!! Det värmer i hela kroppen av den värme vi mött!! Det finns verkligen inte ord för hur tacksam jag är! Ingen nämnd, absolut ingen glömd!

Och till er som hjälpte mig hålla mig lugn, hålla ögonen öppna efter D, som körde omkring och letade under dagen med mig: tack!

Elin, du fick mig att störttjuta när jag fick sms:et att du skulle komma o hjälpa hitta Dizza på tisdag om vi inte hittade henne under måndagen. Du, som ska tävla USM med Nixapixa på lördag, var så osjälvisk o var villig att lägga träningen åt sidan för en dag för oss! Nu blir det mkt roligare, då vi kommer o hejjar fram er istället!!

Kram på er alla därute!!


Lekfarbror Tyson o klättermusen Dizza

Dizzelizz